Om feminismens färger

(Det här inlägget är en korspublicering, då texten även publicerats på sourze.se, där jag figurerar som söndagskrönikör)

Feminism, detta ständigt omdebatterade ämne. Ett ämne som nästan alla har en åsikt om och definitionerna kan skilja sig åt. Jag tänkte ägna några rader åt hur jag ser på saken.

Feminism, detta ständigt omdebatterade ämne. Ett ämne som nästan alla har en åsikt om. Vissa vänder bort blicken så fort de ser ordet medan andra läser vidare med väldigt intresse. Jag tänkte ägna några rader åt hur jag ser på saken.

Att vara feminist, enligt min definition, är att erkänna att vi lever i ett samhälle som har en könsmaktsordning. Den har genom historien premierat män, där makt, kapital och social status till största del tillfallit män. Detta lever kvar än idag, och som feminist har du erkänt detta och du arbetar aktivt för att förändra det. Här handlar alltså feminism om en problembeskrivning – för feminister är denna könsmaktsordning ett problem.

Det är intressant att se hur feminism ter sig i den traditionella höger/vänsterskalan inom politiken. Vissa menar att vänsterrörelsen har monopol på begreppet, men det håller jag inte riktigt med om. Jag skulle säga att det absolut går att vara både höger- och vänsterfeminist (kanske inte på samma gång då), för enligt mig så handlar det om att båda grupperna kan dela problemformuleringen, men har olika perspektiv på lösningarna. Det vill säga att vi erkänner könsmaktsordningens existens, men har olika uppfattningar om hur den ska motverkas.

Låt oss göra en kortfattad politisk översikt. Sedan alliansen kom till makten har inkomstskillnaden mellan män och kvinnor ökat från 45 000 kronor per år, 2006, till nästan 63 000 kronor 2012. Det innebär att männen har mer än 5 000 kronor mer att röra sig med varje månad. Hur väl rimmar det med att kalla sig feminist; att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökar?

Samtidigt så var de demokratiska socialisterna, Socialdemokraterna, det statsbärande partiet under stora delar av 1900-talet. Det byggdes folkhem, förskolor och föräldraförsäkring betalas ut. Men trots det socialistiska styret så var Sverige långt ifrån jämställt vid senaste regeringsskiftet. Hur kommer det sig att kvinnodominerande yrken, bland annat vård och skola, har så pass låga lönenivåer? Det är områden som har varit drivna i offentlig regi länge. Hur feministiskt är det?

Hur ligger det till då – kan vem som helst kalla sig för feminist? Finns det någon som ”äger” begreppet? Retorisk fråga givetvis, ingen kan äga ett begrepp. Men det är som med alla andra politiska och/eller filosofiska inriktningar, du får alltid räkna med kritik om du säger dig vara feminist. Att feminister och feminismen inte tål kritik är en seglivad myt.

Oavsett politisk färg; om du kallar dig feminist och inte lever som du lär – då kommer du förmodligen att få höra det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s